Nu har vi fått veta parkamraterna! Min parkamrat heter Attapon men kallas för Benz.

De drog verkligen ut på det och gjorde värsta stora grejen av det när alla ändå var nog spända och nervösa. Kändes som nån cermoni och att jag skulle bli bortgift eller nå. Fick sitta med ögonbindel hur länge som helst och vänta, jag tycker det är bara obehagligt. Sen leddes vi in till en sal där i fick en grej i handen och sen fick vi gå runt där tills vi hittade någon med samma grej i handen. Så här i efterhand kan jag tycka att det var lite kul:-) men jag tyckte inte det då. Det uppstod nått väldit underligt liv där inne, har aldrig upplevt nå liknande. Folk bara tjoande och skrek av någon slags skräckblandad förtjusning, rädsla och förväntansfullhet. Tror alla gick in i nått chocktillstånd. Plötsligt blev det väldigt verkligt. Att denna människa ska jag spendera ett halvår med. Vi ska bo ihop, äta ihop, sova ihop, jobba ihop, umgås på fritiden ihop, göra ett projektarbete ihop osv varje dag i 6 månader. Jag tror inte jag någonsin haft en sån relation till någon människa. Vi kommer verkligen att vara så beroende av varandra. Vi pratar inte ens samma språk. Det känns tufft och som en verklig utmaning. Enligt ledarna ka vi ju matcha och komplettera varandra perfekt så vi får väl se. De lyckades ju fixa bra med svenska gruppen så jag är lur på att de kan det här.

Jag hade dock föredragit att man hade fått veta sin parkamrat tidigare så folk inte hunnit bilda favoriter och knyta band. Även fast man säger att det inte spelar någon roll så tror jag att det är oundvikligt att inte göra det. Det fanns ju de man hade pratat mer och mindre med och de man kände mer och mindre för, trots den korta tiden. Det behöver ju inte säga vad som funkar i längden men det kan kännas väldigt jobbigt när det inte blir som man trott. Många blev besvikna och ledsna och det var fullt liv. Men bara alla får sova på det så blir det nog bra. Jag ska då göra det bästa möjliga av Benz och min relation så vi får ut så mycket som möjligt av detta.